- Pysslingverkstad med två Vespor

När man kommer hem med sin nästan nya PX200, läckert mörkgrön, med skivbroms, elstart och allt annat godis, är det ju självklart i verkstan man får ställa den...

Av någon anledning verkar packboxar och Vespor ha ett nära men slitsamt förhållande. Jag märkte i och för sig redan vid provkörningen i Falkenberg att den verkade gå lite magert, men hoppades att det bara var frågan om en förgasarrengöring. Icke sa Nicke - packboxen på svänghjulssidan var blåst, så jag bestämde mig för att klyva motorn och se efter hur illa det såg ut i hela vevhuset.

Jag passade förstås på att demolera packboxen på vänstersidan av vevhuset när jag fick för mig att även den måste bytas, men försök nummer två lyckades och jag kunde möta våren med tät och fin nysotad motor.

Packboxbytena gjorde jag med motorn kvar i ramen, en fördel jämfört med smallframen är att man kan göra en hel del meck utan att behöva lyfta ur hela motorn, men det var ju inte direkt jättebekvämt att sitta ihoptryckt på golvet i uthuset och skruva.

Kallt var det också, det var tidig vår och det hela slutade med en snäll motor och ett elakt ryggskott. Jaja, ryggskott går ju över (liksom snälla motorer i och för sig). Dessutom fick jag ju nöjet att skaffa mig en MC-lyft för att över huvud taget kunna få upp Vespan i arbetshöjd. Synd bara att jag i princip fick ett ryggskott till av att bära upp lyften i verkstaden, men sedan har den varit ryggbesparande iallafall.

- Fulingpakethållaren

Ibland undrar man ju hur man är funtad! Jag köpte en rak pakethållare från SIP i tyskland som hade handtag för passageraren men som ochså gick runt hela nederkanten på sadeln, snyggt avpassad efter en helt annan typ av sadel än den som satt på min...

Pakethållaren var nog redan från början tänkt för en riktig krompråm, inte för någon som vill ha lite rena linjer och sportig stil. En rejäl toppbox skulle säkert sitta som en smäck också. Själv tycker jag den ser anskrämlig ut och ville genast ta bort den igen.

Problemet var att jag dels behöver pakethållare eftersom jag brukar släpa på en del packning, dels att fäsmön tyckte handtagen var suveräna och inte insåg vad jag hade emot pakethållaren och dels att dottern kämpar som sjutton med de främre skruvarna, som man bara kommer åt om man har en mycket liten hand (eller gillar att plocka ur bensintanken).

För att bli av med ful-pakethållaren måste jag alltså dels skaffa ny pakethållare, dessutom en pakethållare med minst lika funktionella handtag men som ändå är en estetisk vinst, dels övertyga dottern om att det är jättekul att skruva bort de små skruvarna under sadeln i framkant och försöka övertyga henne om devisen "att göra jobb i onödan är en del av livet"...

Behöver jag säga att pakethållaren fick sitta kvar hela sommaren?

Jag köpte till och med material för att tillverka en egen pakethållare, som jag sedan hade tänkt lämna för kromning. Så småningom insåg jag dock att det skulle bli både dyrt och tidsödande, men framförallt att det antagligen skulle sluta med att det blev ännu fulare än idag, så jag la ner den idén til slut...

Först sent på hösten hade jag det obeskrivliga nöjet att få se kromosompakethållaren hamna i lådan med vespadelar jag en vacker dag ska sälja.

Att jag överhuvudtaget kunde få bort den krävde att jag hittade en metod för att skruva loss och tillbaka de främre skruvarna utan att ha mycket små händer (eller ta bort bensintanken). Dottern vägrade helt enkelt! Lösningen inbegrep en blyertspenna och superlim - för sisådär en tusenlapp kan jag tänka mig att beskriva hur jag gjorde, men annars får det vara min lilla hemlighet...

Bort kom den iallafall, ersättaren blev just en sådan pakethållare jag från början varit absolut övertygad om att jag inte skulle ha, en vräkig sak med plats för reservhjul och med ryggstöd. Mycket snyggare blev den iallafall. Så kan det gå...

- En lycklig vespa på grönbete

Min PX tog mig också in i en värld där Vespan inte bara kan användas till turer i stan - min kompis Fritte eskorterade mig genast ut till Skokloster. Synd att det regnade och jag bara hade jeans på benen...

Med PX'en kan man inte bara skjutsa bättre, dessutom kan man åka långt utan att det blir otrevligt. Fritte demonstrerade genom att ta med mig på en eftermiddagstur till skokloster i duggregnet.

Fritte hade skinnchaps, rejäl MC-jacka och integralhjälm. Jag hade öppen hjälm, jeans och tunn skinnjacka. Gissa vem som frös? Ändå var det helmysigt att fräsa iväg över fälten på långtur! Jag fick genast blodad tand och vi åkte på turer både till Norrtälje och Vaxholm under sommaren.

På bilden ser man Frittes hårdmodifierade P200 från 80-talet. En klar inspirationskälla till att göra min PX lite snyggare...

Nästa sommar ska jag inte behöva skämmas varken över pakethållare eller en opersonlig standardmaskin. Nåja - det är planen iallafall...

- Hoppas Bergfors ursäktar copyrightbrottet

När jag fick sommarens nummer av tidningen scooteristen i handen, prydde jag faktiskt själv innehållsförteckningen - man är ju Vespakändis alltså...

Där ser man, killen som äkte framför mig i kortegen på vespapremiären i Stockholm och som brände av ett foto vid ett rödljus var alltså papparazzi för vår medlemstidning. Så nu är man en officiell scooteråkare!

Faktum var att även DN hade lyckats pricka mig och flickvännen på bild den dagen, man känner sig ju riktigt hipp och inne på sin plåtscooter (hmmm, nåja...). Jag som trodde man bara fick vara på bild om man hade en GS eller någon annan klassiskt bullig historia.

Lustigt nog var vi ett av de få paren jag såg som trängdes på samma Vespa utan att den ena personen var ett barn. Ett annat "vuxet" par på Primavera såg vi dock, tydligen fler som fått för sig att det är en lämplig maskin att skjutsa på...

Hursomhelst var scooterpremiären lyckad, med vad som känndes som hundratalet ekipage i alla former och färger! Lambretta club Stockholm gjorde ett suveränt jobb som vanligt, de där Lambrettisterna är ambitiösa minsann...

- Barn vid kalkkross på fårö

Så kommer semestrarna och traditionsenligt far man runt på små aktiviteter titt som tätt. Att åka på vespaträffar och annat skoj under sommaren kan man fetglömma...

Nä, även om familjen är engagerad i Vesporna är scooterruns och träffar under sommaren ingen familjegrej. Juli brukar vara ganska vespafritt, förutom någon enstaka tur då och då när barnen är hos sin mamma.

Någon gång ska jag skaffa mig en bil där jag kan lassa vesporna på flaket och ta med dem på olika semesterresor, då skulle man kunna varva vanligt semestrande med lite vespaturer.

Precis när man vänder ryggen till lär ju sonen fylla 15 också och då kanske man kan roa sig med moppesemestrande några dagar på sommaren, men jag blir väl den enda som röstar ja till ett sånt förslag. Dessutom kommer väl sonen vilja ha något modernare på 15-årsdagen än mina gamla reliker från en svunnen tid, även om ena styvdottern tydligen blivit hyggligt indoktrinerad och verkar ha siktet inställt på V50...

Eller så låter jag juli vara vespafritt helt enkelt, en och annan trampcykeltur lär ju vara bra för hjärtat har jag hört. Kanske blir det min smala lycka att jag får lite motion på cykelturerna med barnen och kanske slipper de gå i terapi ör att hantera sin fars ständiga Vespafixering under deras barndoms somrar...

- Skåningen - fetgott kaffe

När sommarens aktiviteter, jobb och allmän slöhet sätter P för alla organiserade Vespaaktiviteter, är det tur att det finns något ställe där man bara kan droppa in och lära känna lite fler scooterister.

Onsdagsträffarna som Lambretta Club Stockholm och Södermalms SC anordnar är opretensiösa och beahagligt avslappnade. Man träffas vid 18-tiden på café skåningen på söder och dricker lite kaffe, beundrar varandras scootrar, snackar lite och jäser i största allmänhet. Sedan drar man ut på en liten eller stor tur, lite beroende på väder, vind och deltagare. Ibland har en rideout-plan annonserats i förväg, ibland inte.

Två gånger lyckades jag pallra mig till träffarna i somras, båda gångerna med PX'en. Båda gångerna kunde jag komma på den briljanta idén att åka med mindre än en halvtimma innan och bara svänga iväg ner. Precis lagom mängd planering för mig...

Lite nya scooterister lärde jag känna också, scooterister är ett trevligt och lättsamt släkte minsann (kanske med undantag för mig, men jag jobbar på det).

På de två onsdagsträffarna har jag också fått tips och råd angående den anskrämliga pakethållaren. Så bra tips att jag kunde köpa "the luggage rack of my dreams" (nåja) från EM scooters superbilligt. Ibland är det bra att gråta ut mot en rutinerad scooterists axel, speciellt om det är en scooterdel man gråter över...

- Precis så här såg det inte ut

Den 8:e september var det scooterns dag i Stockholm. Lambrettas 60-årsdag, samt svenska scooterklubbens 15-årsdag skulle firas. Upplagt för scooterfest alltså. Synd bara att man lika bra kunde dragit in scootern i duschen!

I spö-spö-regnet (bara spöregn är för milt uttryck) slöt en liten frusen skara scooterister upp vid Wennergren center för att åka vattenscooterkortege eller något liknande till Riddarholmen. Jag slöt naturligtvis upp eftersom jag lyckats missa i princip alla kul grejor under sommaren, inklusive Mods vs. Rockers, som tydligen var hur lyckat som helst. Födelsedagstårtor hade utlovats också, så varför inte trotsa regn och rusk?

När vi kom fram till Riddarholmen och skulle tävla i manöverprov och äta tårta, blev det äntligen förändring i vädret, det började regna ännu mer... Eftersom det knappt gick att umgås under de små tält-tak som satts upp kring tårtorna, bestämde jag mig för att ändå köra manöverprov, trots att konkurrensen skulle bli mördande. Det var ju i princip bara folk som tänkte topp-placera sig i manöverprovet som orkat trotsa regnet och komma dit...

Tävlingen vanns som vanligt av Patrik Hammarsten, som verkar gilla at ha vandringspriset på hyllan. Själv kom jag förvånande nog inte sist, utan lyckades faktiskt komma sådär 5:a-6:a någonting, så jag kunde kamma hem ett presentkort på EHR motor iallafall. Det finns lite bilder från tävlingen på Classic Motor's hemsida. Jag måste påpeka att jag iallafall klådde reportern i tävlingen, jag nämner det småaktigt för att kompensera för de fåniga bildtexterna han gett mig...

Presentkortet på EHR var ju bra att ha iallafall, eftersom en av de personer jag mötte under tävlingen hade en V50L till salu, den V50L som sedan skulle bli min flickväns moped. Den krävde ju en och annan ny del innan den kom ut i trafiken... Så här efteråt kan man konstatera att det blev lyckat resultat, jag fick ett presentkort och flickvännen en Vespa, synd bara att det tog en vecka att torka alla kläderna... Nästa gång kör vi i sol, det är alla överens om!

- Redo för nästa repa

Att lära flickvän och styvdotter att framföra ett fordon med växlar och koppling var en utmaning. Inte för att de inte lärde sig lätt, utan därför att de hade en så obegriplig mentor...

Jösses, hur förklarar man koppling, växlar och gas för någon som på sin höjd kört en gocart (eller i det här fallet, snöskoter - tydligen automatväxlad)?

Först förklarade jag så att det lät som om man reglerade hastigheten med kopplingen istället för gasen, sedan på en massa andra obegripliga sätt som bara förvirrade.

Efter ett tag insåg jag att det enda sättet jag mäktade förklara på vad det sätt på vilket jag själv såg motorn och växellådan, nämligen exakt det sätt den fungerar på. Så den här körskollärarn förklarade först motorns, växellådans och kopplingens funktion, gärna med lite bisatser om vridmoment och sådant, varefter han pekade på reglagen och förklarade hur de påverkade nämnda motordelar. Inte jättepedagogiskt, det kan jag garantera...

Som tur var hade flickvännen tagit körlektioner för bil någon gång för länge sedan och styvdottern är helt enkelt väldigt läraktig, så trots att jag gjorde allt för att förvirra dem kunde de snabbt både starta, stanna och växla utan större problem.

Att jag sedan valt en park med mopedförbud som plats för övningskörningen kanske inte förbättrade situationen, men det gjorde att vi snabbt kom ut på vägarna iallafall, när vi fått så många sura blickar av barnvangsframförande helgpromenerare att vi bara inte pallade parken längre. Snart var vi ute på stadens gator och torg, förhoppningsvis får jag sällskap av en V50L på nästa scooterpremiar.

Jag tänkte för övrigt jag skulle kunna starta en körskola för de som redan kan köra, det skulle nog kunna fungera...

- Nej, jag har inte ätit den

Mitt i julklappshandlingen, vid ett rödlyse på E18, började jag tycka att det rök väldigt mycket om bilen. Synd att det tog minst en halvtimme att hitta en bemannad bensinmack...

En bolmande Volvo rullade så småningom in på Statoil i Rissne och jag kunde konstatera att det saknades mer än 4 liter kylarvätska. Vattenpumpen såg ut att läcka järnet och det var bara att trassla sig hem med hjälp av litervis med vatten, för att sedan ringa en bilmek.

Jag övervägde OKQ8's gör-det-själv-hall ett tag, men insåg att jag absolut inte skulle hinna med all julklappshandling och alla julavslutningar om jag dessutom skulle stå på huvudet i motorn ett par kvällar. Att jag inte hade en aning om vad som var felet kanske bättrade på oddsen för att söka proffesionell hjälp också...

En lokal trevlig bilmek uppsöktes och sprängd topplockspackning konstaterades, så jag skulle vara ett par dagar utan bil (åtminstone fram till lön, annars fanns det liksom inga pengar att lösa ut bilen för). Men hur skulle jag ta mig fram under tiden,? Det var saker som skulle hämtas, barn som skulle till skolan, julavslutningar på innebandy och skola och så vidare.

Lösningen var förstås att sladda omkring på flickvännens V50, något som var förvånansvärt okej trots minusgrader och halka.

Barnen fick gå eller åka sparkcykel, jag vågade inte skjutsa i halkan, men jag kunde susa mellan jobb, skola och andra platser för att hämta och lämna allt smått och gott som måste forslas runt här i världen... Okej, lite bussåkning blev det också, men Vespan löste en hel del problem som hade blivit oöverstigliga i det bussglesa villaområdet.

Så nu kan man skryta med att man åkt Vespa veckan före jul - ifall någon till äventyrs skulle orka lyssna. Inte ens barnen var imponerade, de längtade bara tillbaka till bilen och såg märkbart lättade ut när vi kunde hämta ut den precis före julhelgen. Otack är världens lön, eller nåt ditåt...