- I gammal god heminredningsstil?

Jaha, så var det dags att bli scooterboy istället för snöskottare igen. Våren är verkligen här! Vinterförvarade tvåhjulingar hämtas ut och jag får äntligen...meka?

Jo, scootersäsongen börjar jag med en motorrenovering av PX'en. I början av förra sommaren började j växellådsoljan lukta bensin och jag ställde undan den gröna blixten med tankar om att fixa den under hösten. Sedan koncentrerade jag mig ju på min V50 istället, så den fick stå tills det nästan började snöa. Men så började det ju snöa med besked och den dåligt isolerade verkstaden blev måttligt attraktiv. Där fick den stå och skämmas hela vintern.

Men när våren nu kommit, tänkte jag ändå göra något åt motorn - och det gjorde jag minsann. Klantmekade vestaken skev och fick besöka våra tyska vänner på SIP scootershop för nya delar. Men nu har de kommit och jag skärpte upp mig och fick dit grejorna igen utan att skämma ut mig (tror jag) eller ha sönder något mer dyrt.

Men än så länge ligger motorn kvar på vardagsrumsbordet - det är lite kåpor och så som ska på plats innan jag kan få veta hur allt gått. Med senaste månadens facit i hand ska jag försöka att inte ropa hej förrän den motorn spinner som en katt igen!

Men om man undantar PX-äventyr med tummen mitt i handen, så är det ju faktiskt vår! Tio grader varmt eller mer, det är rena tropikerna! Så jag välkomnar mig själv och alla som orkar läsa till ett nytt bejublat, varmt, mysigt och upplyftande scooterår... Må alla våra tiotumshjul få rulla sig saliga under en lång, varm och tillfredsställande nedebördsgles säsong!

- Ungefärlig färdväg - och jag skojar bara lite...

PX'en vill inte riktigt och jag får den brillianta idén att prova mopedvägen mellan Älvsjö och Kista. Men oj vad bra det gick!

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men jag tror att jag nu officiellt inte är klok. När min PX fortsatte att svika mig, skaffade jag mig värsta bra planen! Åka på min nyrenoverade V50N hela vägen till Kista! Jag har en arbetskamrat som klarar sträckan på cykel på ungefär trekvart. En trettiomoped borde klara det på ungefär samma tid, tänkte jag. Tro mig, så var inte fallet, åtminstone inte med mig vid styret...

Tänk så man kan irra när man annars bara hittar motorvägen och tänk så många vägar som inte är tänkta för moped. Och tänk så fel man kan köra när man inte hittar i de norra förorterna och bara tänk... ...tänk att det kan ta tre timmar från Älvsjö till Kista och över två timmar att komma tillbaka!

Kramp i kopplingshanden fick man också tillslut och andas både avgaser och damm i brutala mängder fick man göra. Man blev minsann också rejält åthött av en äldre dam när man körde fel och man fick bekanta sig med hyggligt brutala vägarbeten vid Bällsta och framförallt i den eviga grusgropen Kista.

Moped är nog trevligt, men inte tvärsöver hela stan, då får det allt bli motorvägsduglig tvåhjuling i fortsättningen. Men en erfarenhet rikare blev man iallafall! Och arbetskamrater och familj fick något att skratta åt...

Men hur gick mopeden då? Jotack, den var snäll hela vägen och man fick bara lite träsmak av den egenhändigt renoverade sadeln. Bensinen räckte också, så egentligen finns det ingenting att klaga över. Och Vespa kan man ju åka hur länge som helst utan att tröttna, så egentligen borde jag göra om det... Eller inte...

- Okej, får ta det lugnt åtminstone fram till 1500 mil...

Men jösses vad svårt det kan vara att få igång en PX. Lite smart hade ju varit att titta på kopplingen när den ändå låg på vardagsrumsbordet, men inte då...

Så - motorn ihopsatt och islängd i ramen, lite annat småplock fixat och april bjöd på tidig sommarvärme! Genast tog jag min PX ut på vägarna bara för att konstatera att kopplingen verkligen inte var frisk... Hmmm, svaga minnen av en koppling som betedde sig konstigt när jag baxade upp PX'en till verkstaden för snart ett år sedan gör sig påminda... Var det så att den blivit bränd, eller var det något annat som inte var som det skulle?

Nä, nu hade ju kopplingen bråkat för mycket med mig redan, den hade ju fått nya lameller bara ett år innan den blev undanställd och jag bestämde mig av någon outgrundlig anledning för att beställa en helt ny koppling denna gång. Att byta hela kopplingen borde gå lättare än att byta lameller, dessutom tyckte jag att kopplingen jag hade verkade vara mysko på något sätt när den nu åt lameller som godis.

Det kanske hade varit ett smart drag om jag köpt en orginal-koppling, men snål som man är köpte jag en pirat...

Jag badade min pirat i olja dygnsvis och gjorde sedan ett snabbt och smidigt kopplingsbyte ute på tomten, ingen inbaxning i verkstaden eller upphissning utan snabba, smidiga ryck i vårsolen. Snabbt gick det och nöjd var jag med mig själv...

Efter ett likaledes snabbt test, var jag lite mindre nöjd. Kopplingen höll för en uppstart och någon växling, sedan hade jag ingen koppling längre. Den greppade inte alls och jag började tro på mystiska förbannelser eller gremlins eller något liknande. Efter några väl valda poetiska ramsor av det otryckbara slaget, rev jag ner alltihopa och kunde konstatera att den färdigmonterade piratkopplingen hade upplösts i sina beståndsdelar inuti min motor...

En närmare inspektion visade att låsringen som håller lamellerna på plats i kopplingskorgen helt enkelt lossnat och släppt lamellerna fria inder kopplingskåpan! Hur sjutton kunde det hända? Jag konstaterade ett väl grunt spår i kopplingskorgen, kombinerat med en ganska slapp låsring. Kunde det vara möjligt att låsringen suttit fel från början och släppt under belastningen från motorn direkt? Ja, det är väl enda förklaringen, piratkopplingen var verkligen inte ett perfekt exemplar...

Lite tur i oturen var att lameller och annat klarat sig helskinnade, så jag tog kopplingskorgen från orginalkopplingen, liksom låsringen därifrån och plockade ihop en fungerande historia. Naturligtvis borde jag istället reklamera piratkopplingen och vänta på en ny, men nu är det nog med väntandet, tänkte jag. Så jag sväljer helt enkelt förtreten och satsar på fungerande nygammal koppling.

Sagt och gjort, fungerande koppling mekas ihop, med piratlameller utan brännmärken (de gamla var brända till kolliknande status), men med orginal korg och låsring. In med alltihopa igen (suck), på med hjul och kåpor och gudvetvad, sedan lite avancerad uppstart eftersom jag fyllt vevhuset med bensin när jag la Vespan ner för andra kopplingsmeket utan att stänga bensinkranen (är huvudet dumt får Vespan lida), och så...

Yes! Kopplingen fungerade! Jag kunde i triumf köra min PX till bensinmacken för lite påfyllning och har nog inte varit så nöjd med mig själv på ganska länge. Hem kom jag också, så nu borde väl ändå inkörningen av den honade cylindern, de nya kolvringarna och alla nya lager kunna börja på allvar. Eller så blir lyckan kort, kanske finns det på allvar onda gremlins i min maskin, men det är i så fall morgondagens problem. Nu ska jag hursomhelst njuta av en liten, men ack så svåruppnådd, seger. Jag har en fungerande PX igen!

- Ett riktigt garage blev det ändå!

Vart tog han vägen? Rasade slutligen någon av vesporna ihop i hög hastighet och han försvann från jordens yta? Ellar skaffade han sig ett liv och slutade skriva notiser som ingen ändå läste? Eller började han skriva notiserna på Facebook/Google+ där ingen heller läste dem?

Nä, ingetdera faktiskt! Eller, ja... Nå, iallafall bestämde jag mig för att flytta på sommaren 2011 och fick ett riktigt garage. Jag fick också en hel del nytt att göra och en något utökad familj. Men inte slutade jag med allt motorrelaterat för det. Även om MC-familjen har varierats lite och den lilla japanska customcykeln byttes ut mot en Triumph Thruxton, så jag kan leka Mods vs Rockers på egen hand ifall jag vill, så har jag verkligen inte slutat med scootrar. PX'en har åkt på ännu en motoröppning - nu för att byta bakaxel och bakaxellager (minns ni det "lossnade" bakhjulet på mälarturen 2008? Den bakaxeln blev sliten av misshandeln och måste till slut bytas). Lambrettan har blivit nästan klar också, så lite har jag ju gjort.

En och annan scooterträff har det också blivit, om än inte så många som förr i tiden. Kanske blir det också en Mods vs Rockers i år, jag måste ju ha någonstans där jag kan visa upp min nyrenoverade Lambretta nu när jag inte hann få den färdig och besiktigad till Scooterpremiären.

Så på det hela taget fortsätter scooterlivet, även om det inte står så mycket om det i notiserna.

Många sådana här sidor har som sista inlägg att "Jag har varit borta ett tag, men nu ska jag börja skriva här igen" - sedan kommer inget mer... Så det skriver jag inte. Jag tror istället jag sätter punkt för notiserna här och koncentrerar mig på annat innehåll på sidan om jag alls koncentrerar mig - tack för att ni läste!

- De oåtkomliga brickornas nemesis!

Eller riktigt klar är jag inte med notiserna, jag måste ju dela med mig av listan på de mest oväntade verktygen/hjälpmedlen som behövdes vid en lambrettarenovering!

I stigande förvåningsgrad, från mest väntat till mest oväntat har vi:

(10) Träklubba - Det där avgassystemet bad om det!

(9) Persisk matta - Ett mjukt underlag när jag och dottern nervöst nitar fast emblem på benskölden (fast det var bara jag som var nervös).

(8) Leksaksstol - Ovärdelig att sitta på när MC-lyften inte lyfter så högt...

(7) Pincett - Vissa brickor ramlar ner på de mest obegripliga ställen!

(6) Underlagsfoam (som man lägger under parkettgolv) - Det perfekta packningsmaterialet för nylackade delar enligt lackeringsproffs.

(5) Två olika hålsågar - Dels för att öppna hål i luftburken, dels för att tillverka mellanlägg i gummi (gummidistanser/brickor) av gummiduk.

(4) Lupp - För att se storleksbeteckningen på indiska förgasarmunstycken...

(3) Nagelsax - För att klippa bort överskjutande gummilister efter montering!

(2) Partytält - Världens mest portabla (och eventuellt sämsta) lackbox?

(1) Vattenkokare - För att värma vatten till att mjuka upp gummilister innan montering (användes mycket)!

Ja, nu har ni hela listan! Listan över resten av verktygen man behöver? Ptja, alla verktyg jag någonsin nämnt på den här sidan och en ansenlig mängd jag aldrig nämnt. Och inre frid (eller valium, eller nä förresten, bara inre frid).

- Jag knyter bara skorna, letar inte efter en borttappad mutter för en gångs skull...

Bara för att bevisa att jag fortfarande inte bryr mig om sådant som sunt förnuft och liknande (och kanske lite för att jag ligger hemma sjuk och har tråkigt), måste jag ju dela med mig av den här bilden från februari i år.

Dels var det kallt, dels var det grusigt, dels var det riktigt ordentligt olämpligt att försöka forsla ett par slalomskidor på min PX, men varför låta sådana småsaker hindra en? Skidorna råkade jag hitta på Stadsmissionen och de var i perfekt längd till min dotter (som är betydligt längre nuförtiden än på de bilder som finns på den här sidan). Jaha, har man tagit Vespan så har man, det var ju bara att gräva fram alla fästanordningar man kunde hitta i handskfacket och surra lasten. Det var också ett par väl förankrade slalomsskidor som så småningom lämnade Liljeholmen.

Det gick för övrigt bra, även med skjuts och med en hel del annat än skidor på pakethållaren. Den gigantiska pakethållaren är praktisk...